Sorgens olika faser

Kübler-Ross-modellen

Inom psykologin talar man ibland om sorgens fem faser: förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans. Detta är en förklaringsmodell för sorgbearbetning, framtagen av den schweizisk-amerikanska psykiatern Elisabeth Kübler-Ross. 

Det är viktigt att förstå att inte alla människor går igenom alla stegen i Kübler-Ross-modellen, och att det inte är en linjär process. Människor reagerar på olika sätt och i olika ordning, och vissa kan hoppa över vissa steg eller uppleva dem på olika sätt. Modellen används främst som en ram för att förstå och hantera känslor och reaktioner i samband med förlust och livsförändringar, och det är långt ifrån alla psykologer och terapeuter som använder sig av den. 

Sorgens fem faser

Förnekelse

Den första fasen i sorgeprocessen kallas för förnekelse. Detta är att likna vid ett chocktillstånd där du inte är i stånd att acceptera vad som har skett. Trots att du på ett teoretiskt plan förstår innebörden av dödsfallet så finns där ändå en förhoppning om att situationen ska förändras eller visa sig inte stämma. Detta kan ta sig uttryck i att man vägrar ta prata om vad som hänt, bagatellisera det inträffade, eller inte vill ta tag i praktiska göromål (t.ex. rensa ut den avlidnes kyl/frys).

Förnekelse är en naturlig skyddsmekanism som hjälper den sörjande att gradvis närma sig det faktum att någon som stått en nära inte längre lever. På så vis kan förnekelsen faktiskt hjälpa en att hantera de känslor som sköljer över en. Det är dock viktigt att inte stanna för länge i förnekelsen. Istället ska den ses som ett steg på vägen till acceptans. 

Ilska

I nästa fas har insikten hunnit landa lite mer och man vill skrika ut sin sorg och skylla sin olycka på andra. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Varför gjorde någon inte mer för att förhindra det som skedde? Hur kan livet vara så orättvis? är tre exempel på vanliga reaktioner efter ett dödsfall. 

I ilska-fasen reagerar man med stark ilska, frustration och desperation gentemot situationen man hamnat i. Vreden kan riktas mot allt från sjukdomen och läkare till familjemedlemmar och högre makter. Vem som får ta emot dessa påhopp är inte alltid logiskt (många gånger kan det vara en person som går igenom samma sorgearbete som du). Däremot ska ilskan inte avfärdas som vare sig irrationell eller obefogad. Tvärtom är ilskan en naturlig reaktion på smärta, rädsla och förlust. För att gå vidare måste du få utlopp för dessa känslor. 

Vanligtvis är din omgivning mycket förstående gällande vad du går igenom och kommer inte att förebrå dig för dina eventuella utbrott och beskyllningar. 

Förhandling

När man så småningom kommer till insikten att vrede inte kommer att lösa ens situation, går ilska-fasen ofta naturligt över i en förhandlingsfas. I denna fas är det vanligt att den sörjande börjar förhandla med högre makter i ett försök att förhindra eller lindra den oundvikliga förändringen. Vilka uttryck denna förhandling tar sig är mycket individuellt. En del lovar att förändra sitt beteende, bli “en godare människa” eller göra uppoffringar och kompromisser, bara situationen förändras till det bättre. 

Andra söker efter en djupare mening i det som skett, främst för att göra förlusten mer begriplig och hanterlig. Oavsett vilket så brukar denna fas innebära en hel del självrannsakan och funderingar kring ens eget liv, prioriteringar och framtidsplaner. 

Precis som med sorgens övriga faser är förhandlingsfasen en naturlig del av sorgearbetet och kan hjälpa människor att hitta sätt att hantera sin rädsla och osäkerhet. Vi vill än en gång poängtera att människor upplever denna fas olika och att det inte finns något facit för hur man bearbetar sin sorg. 

Depression

Om förhandlingsfasen ofta kännetecknas av något som kan liknas vid hopp är depressionsfasen dess raka motsats. Nu blir det smärtsamt tydligt att det inte tjänar något till att önska sig personen tillbaka eller att blunda för sanningen längre. 

I denna fas är det inte ovanligt att känna sig överväldigad av sorg över det som gått förlorat, vilket kan påverka både den psykiska och fysiska hälsan. Som sörjande kan man känna sig isolerad, ensam och ibland förlorad i sina tankar och känslor. Många slutar till exempel att svara i telefon och på sms, samt undviker sociala medier. 

Målet med denna fas är att ge den sörjande möjlighet att bearbeta och uttrycka sina känslor av sorg och smärta på ett sätt som hjälper dem att närma sig en större acceptans av den nya verkligheten. Det är viktigt att komma ihåg att depressionsfasen inte nödvändigtvis motsvarar en klinisk depression, även om tecknen är identiska. 

Som närstående till någon som går igenom denna fas är det viktigt att vara närvarande. Även om personen inte vill ha någon kontakt. Hör av dig med jämna mellanrum, föreslå promenader eller andra aktiviteter och försök bryta personens isolering. 

Acceptans

Den sista och avslutande fasen i sorgeprocessen kallas för acceptans. Att det är den sista fasen innebär inte att sorgen är borta för gott – tvärtom är sorgen fortfarande högst påtaglig. Skillnaden nu är att du kan se den med nya ögon och inte förlamas av den. 

Acceptans ska ses just som acceptans. Det vill säga att du accepterar situationen som den är och att du inte kan göra något åt saken. När du har nått denna insikt är det dags att gå vidare och göra det bästa av ditt liv. I denna fas är det inte ovanligt att fyllas av livsbejakande känslor. Plötsligt är det så tydligt vad som faktiskt är viktigt och vad som inte betyder något. 

Såklart har man bättre och sämre dagar men i regel har man i denna fas nått ett stadium där man kan hantera förlusten på ett mer funktionellt sätt. Förlusten kan på så vis bli en startpunkt för ens nya liv och en integrerad del av ens livshistoria och identitet. 

När har man sörjt färdigt?

Det är omöjligt att sätta ett slutdatum på sorg. Hur länge och hur mycket man sörjer en person är högst individuellt. Många gånger försvinner aldrig sorgen över en person. Den finns där som en värk som gör sig påmind vid födelsedagar, högtider och familjesammankomster. 

Generellt kan man säga att man är färdig med sorgearbetet när sorgen över en nära anhörig inte längre hindrar dig från att leva ett normalt liv. Att sluta sörja en person är inte detsamma som att glömma henne. 

Läs fler artiklar om att hantera en bortgång här.